Så har det då äntligen hänt..Min största har haft sin alldeles egna premiär(ja inte helt själv då men i gruppen typ)..Nervositet,illamående-attacker och slitande av hår säger ni..Pyttsan säger jag(och till viss del även hon)..
- Är du nervös?
- Nej!..Sånt här är inget att vara nervös för för det är ju inte farligt mamma säger hon till mig med ett lugn som en tibetansk präst hade avundats henne..Den ungen är ta mig tusan inte rädd för nånting. Hoppas hon behåller sitt lugn genom livet. Kan nog vara bra att kunna tänka så där sansat.
Dersa pjäs var rolig och bra iallafall. Så där rolig och bra som bara föräldrar tycker när det gäller sina egna barn. För ungar är fantastiska och jag uppmuntrar när barnpjäser innehåller kidz som säger fel,pratar tyst och skrattar bort repliker. Det betyder att de hade jävligt roligt när de höll på och repa och det är det som är huvudsaken när de är nio år...
Stor eloge till Lena som verkligen måste vara en fantastisk lärare med en ängels tålamod...
Hade inte gjort det bättre själv..
Kvällen hade varit perfekt bara alla föräldrar hade varit där.Så för att tydliggöra mig:
EN KÄNGA.
Till: Lovande förälder.
Gällande: Brutna, dumma, jävla löften om att gå och se när ungarna uppträder.
Resultat: Stor,hjärtslitande besvikelse som nästan fick både barn och annan inblandad förälder att börja tjuta.
Åtgärd: Jag vet inte. Gör bara inte så. Lova inget du inte kan hålla. Gör bara inte så..Fan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar