Läser..

Mia Skärringer..Avig Maria..Hon sätter ord på livet åt mig just nu..

Ord på hur det är att vara människa..Hur det är att gråta tills det inte finns tårar längre..Hur det är att plötsligt stå helt själv i livet med en unge i varje hand och undra vad fan som hände.........

Men även hur det är att komma på hur jävla bra man faktiskt kommer att få det när man orkar lyfta blicken över den grå linoleum mattan med de karaktäristiska fläckarna av spillt kaffe och brödsmulor sen gårdagens frukost och bara våga tro på sig själv..Att man faktisk kan..Att livet faktiskt inte är slut bara för att relationen med det ny kaklade badrummet är slut...Sen att man bara vill sjunka ner på klinkerplattorna och gråta tills man dör av uttorkning just nu är en helt annan femma..för det vill man..
Oavsett vem som har tagit steget och gjort valet vill man gråta tills man spyr...
Oavsett vem som tröttnat eller givit upp vardagens eviga kamp om total lycka i kvarteret med de evig leende barnen och de ändlösa grillkvällarna och tomten med den stora studsmattan så är det något som dör inuti..

.............Det är kanske att man inser att allt det där man trodde hade åstadkommit och hade klarat av inte var värt ett jävla dugg och att det från och med nu är det bara att plocka upp de få skärvor man har kvar och börja om igen...

Igen...