Hipp,hipp hurra!!!

Ett fyrfaldigt leve för allas vår Amanda som idag fyller nio år..Hon leve..Hurra,hurra,hurra,hurra!!!
Min stora tjeja fyller ännu ett år större och jag sörjer lite i mamma hjärtat..Lite ont att veta att man inte alltid ska få behålla sina små gryn som de små gulliga mammagrisar de en gång varit,Nej istället ska de växa upp och bli självständiga(i och för sig har Manda varit självständig ett tag nu när jag tänker efter) och sitta i telefon hela kvällarna och sånt...

Iallafall  ..
En eftermiddag mitt i sommaren föddes hon på Västervik bb och hon vägde 3285 g och var 49 cm lång och jag var bedövad av epiduralen så jag inte ens kände mina ben och studenterna skrålade utanför fönstren om nya tider och kräktes i buskarna utanför akuten och jag var bara så himla glad att jag tjöt hela tiden(ostabil redan på den tiden)...

Efter en dramatisk förlossning där jag inte riktigt hade en aning om vad jag hade gett mig in på när jag tog bedövning verkade det som(det tog nästan 20 timmar!!) och där Manda uppvisade blåsor så fort hon kom ut ur magen(incontinentia pigmenta-IP-oregelbundet pigment-en ärftlig gensjukdom som är väldigt ovanlig) var hela dagen som ett enda stort kaos där till och med den mest rutinerade Alice i underlandet hade gått vilse.
När vi kom hem var jag helt slut och en ny utredning började om vad hennes sjukdom egentligen var och det konstaterades till slut med största säkerhet att det var just Ip.
Tyvärr handlade första tiden hemma med Amanda just om  hur sjukdomen utvecklade sig..Man for till både Linköping och Västerviks sjukhus med jämna mellanrum(ögonbotten förändringar som kunde göra hennes syn sämre och  i värsta fall göra henne helt blind)..Efter sex månaders spärren började äntligen blåsorna försvinna och vi kunde på något sätt slappna av igen..Vi hade ingen normal småbarns period kan man väl säga..

Manda tre månader. Långärmade bodys och långbyxor var det enda hon kunde ha då varet i blåsorna hela tiden läckte ut och missfärgade allt de vidrörde..Lilla stumpan..

I hammocken ute hos Barbro och Lasse..Där var vi ofta första tiden..Där hittade vi vårt lugnt när allt annat var kaos..

När första året hade gått och första födelsedagen var firad med tårta och paket konstaterade både läkarna och vi att det nog skulle bli en helt frisk unge av Manda iallafall..I början på mottagningarna sa man till oss att det inte var säkert att hon skulle varken gå eller stå eller prata(jävligt pedagogiskt att säga till en nojig 1:a gångs förälder!!)..Jag valde att ta allt med en stor nypa salt då läkare ofta inte vet vad de pratar om och i det här fallet(eftersom det bara har funnits två fall av Ip i Kalmar län, Manda och så en tjej till 1983) hade de inte ens någon erfarenhet..

Nu har denna lilla unge på 3285 g växt till sig och blivit en underbar blond tjeja med läsning och sång som största intresse. Kompisar och smink och nya frisyrer spelar en större och större roll i hennes liv och när jag tittar på korten så är det lite som en klump växer i halsen när jag tänker på den första tiden...Hon är fantastiskt min stora älskling..

Hipp, hipp hurra!!